Min första Skagitlax

I detta fiskereportage, Min första Skagitlax i Fisketidningen, tar Jim Wennmark och hans pappa med oss på en fiskeresa till Skagit i Norge.

Nya förutsättningar, nya möjligheter heter det ju. Det gäller bara att se dom. I mitt fall handlade det mycket om chansen till lite extra pengar att spendera på mitt flugfiske. Det nya jobbet kunde inte ha kommit lägligare. Laxsäsongen hade börjat lida mot sitt slut och jag hade, om sanningen ska fram, gått ganska länge och funderat på att investera i ett nytt flugspö. Men ekonomin hade väl inte riktigt tillåtit några större utsvävningar i och med husköp och lite sånt.

Nu erbjöds chansen att jobba lite jour över jul och nyår och därmed också möjligheten att få in dom där pengarna som jag oavkortat skulle kunna lägga på det där flugspöt. Visst var det både drygt och tråkigt att inte kunna vara ledig över helgerna med va fan! Det var ju för en god sak. Även om inte alla i min omgivning såg det självklara i det hela.

Julen och nyåret passerade och jag väntade på den 25:e som en rekryt väntar på muck.  På löningsdagen satt jag mig i bilen efter jobbet och styrde kosan in till min favoritfiskebutik i Gävle. Det var det perfekta tillfället att snacka flugspö. Nästan ensam i butiken fick jag precis den tid och uppmärksamhet jag behövde. Efter lite diskuterande och provsvingande av diverse sköna spön föll valet på ett Hardy Swift 13-fot klass 8. En dröm i en spötub.

ett hardy swift 13-fot klass 8 i fiskereportage min första skagitlax i fisketidning, fiskemagasinet.se

Jims drömspö

 

Nöjd med köpet begav jag mig hem och placerade spöet långt in i garderoben bland all den andra utrustningen. Det var ju ändå inget fiske att bedriva och för att inte ångesten över att inte kunna fiska skulle bli allt för påtaglig så var det lika bra att gömma skatten ett tag till.

Vintern och våren spenderade jag mycket framför datorn i vild jakt på information. Jag hade hört talas om nått för mig helt nytt, Skagit. Jag fullkomligt sög i mig all information jag kunde komma över. Kollade på youtube, googlade, pratade med vänner och bekanta som redan lärt sig tekniken. Allt pekade åt samma håll. Den här tekniken måste jag bara prova.
Nu hade jag ju ändå ett spö som skulle fungera bra för den här tekniken så varför inte göra slag i saken?

Sagt och gjort så blev det en tripp till in till favoritbutiken för att nu utrusta mig med en uppsättning linor och spetsar. Återigen nöjd med min investering for jag hem. Men nu var det hög tid att ta fram den där skatten som jag så väl gömt långt in i garderoben den där kalla vinterdagen.

Då slog det mig! Om tre veckor går den årliga Norgeresan av stapeln. Tre veckor!! Hur i hela friden tänker jag??! Ska jag lära mig ett helt nytt sätt att kasta och fiska på bara tre veckor?? Dessutom kan jag ju inte leva efter älven dom där tre sista veckorna. Man har ju i alla fall jobb, familj och hus.

Nåja några vändor hinner jag ju med. Så det jag hinner med att lära mig hinner jag. Resten får jag lära mig på plats, tänkte jag. Med facit i hand så hann jag med två dagar efter Dalävlen i Älvkarleby innan det var dags att åka till Norge. En dag av total frustration och ångest. Vad f-n hade jag gjort??! Andra dagen började väl ungefär som den första slutade. Dåliga kasst utan att egentligen veta vad jag gjorde för fel. Men allt efter som dagen led och jag nötte vidare så började kasten att bli bättre och bättre. Som tur var så bestämde jag mig tidigt för att bara inrikta mig på ett specifikt kast. Valet föll ganska naturligt på det så kallade Perry Poke-kastet.

Med ny utrustning och ett halvdåligt intränat Perry Poke i bagaget packade vi, min kära far och jag, bilen för vidare färd mot Nordkringens vatten i Stjördalselva i Norge. Förväntningarna kunde inte vara högre. Det var en av de längsta bilfärder jag varit med om kändes det som. Trotts att jag så många gånger åkt denna väg så kändes det som en besvikelse varje gång vi kom ur en kurva eller över ett krön bara för att se att älven fortfarande lyste med sin frånvaro.

Men så äntligen! Vid Meråker ser vi älven och den ser så fin ut. Perfekt vattenföring av vad vi kan se från vägen. Vi fortsätter med älven ringlandes utefter vår vänstersida i flera kilometer innan vi till slut svänger in på gården där vi sen flera år tillbaks har vårt boende.  Alla bilar sluter upp och det är en procedur att heja på alla och utdela dom där obligatoriska gliringarna som hör till.

Jag är grymt otålig. Jag vill ut efter älven snarast möjligt och bara få lägga ut min fluga i strömmen. Men först ska alla de sedvanliga ritualerna avklaras. Packning ska packas upp, rum ska fördelas (även om samma personer alltid sover i samma rum år efter år!), mat ska göras och ätas tillsammans. Missförstå mig inte. Jag gillar allt det där men just detta år är suget efter fisket några snäpp extra.

Så efter nån timmes riggande och roddande så är det äntligen dags. Spöt är riggat, linor och flugor ligger i varsin ficka i vadarjackan och vadarbyxorna är på. Vi åker ner till älven för ett första försök.

Vi blir tilldelade min favoritsträcka som förstasträcka. Kan inte bli bättre anser jag. Solen skiner och det börjar antydas om en fin sommarkväll. Jag sätter mig ner i båten som min far ska ro oss över till andra sidan med. Vattnet kluckar mot botten av den och nu håller fjärilarna i min mage på att hitta ut ur munnen på mig. Pappa knuffar till båten och kliver sen i han också. Vi är ute. Det behövs inte många årtag från hans vana roddararmar för att få in båten på den andra stranden.

Snäll och uppmärksam som min far är så ser han nog hur pass sugen jag är att få börja fiska. Gå först du säger han. Jag vill inget hellre men svarar ändå att han kan få gå först om han vill. Han skakar på huvudet och ler. Han vet. Jag tar mitt spö och börjar förväntansfullt att gå uppströms en bit. Jag tänker att nu ska jag fiska av hela sträckan. Från början till slut. Så långt jag kan.

Till en början är det ganska trångt bakom mig och mina ovana kast är långt ifrån bra. Men ju mer öppet det blir ju mer vågar jag ta ut svängarna och kasten sitter allt bättre.  Jag kommer ungefär halvvägs ner på sträckan när pappa bestämmer sig för att gå i ovanför mig. Vi fiskar vidare ner längs älven några tiotal meter i total tystnad och förväntan. Jag fiskar förbi det område som brukar hålla fisk och kommer in i ett mer svalt område. Känslan av att det inte kommer att komma något hugg den här vändan börjar så smått att infinna sig. Men jag hade ju intalat mig att jag skulle fiska av varenda centimeter av den här sträckan så så får det bli.

laxfiskare i min första skagitlax i fiskereportage på fisketidning

Jims pappa väntar på hugg

 

Ett par kasst till och lika många steg nedströms hinner jag ta innan jag ser den. Den första laxen har visat sig! Ett problem bara. Den visade sig strax uppströms mig. Jag hade således inte en chans att fiska på den. Men pappa har ju!  Jag vänder mig upp för älven och av nån anledning så har han gått upp. Han sitter och knyter på ny fluga eller nått. Jag skriker till han att nu måste han ner i älven.

- Det kommer fisk!

Jag beslutar mig för att ta upp mina grejer och låta farsgubben fiska ostört på den. Men utan nån som helst lycka. Vi varken ser eller känner nån mer fisk den repan. Det är dags för en snabb kopp kaffe innan nästa runda.

Vi sitter och pratar om våra förväntningar på den kommande veckan och hur skönt det är att vara tillbaks igen.
Så går vi tillbaks ut igen. Pappa först den här gången. Han börjar längst upp igen och fiskar sig metodiskt ner efter sträckan. När han kommit tillräckligt långt ner så kliver även jag i. Återigen så fiskar vi i tystnad i släptåg efter varandra.

Pappa fiskar sig långt ner på sträckan men när kasten inte räcker till längre och strömmen fullkomligt kastar in hans lina till stranden igen så tar han upp grejorna och vänder upp till båten igen. När han passerar mig säger jag åt honom att jag ska försöka fiska av djupfåran på andra sidan innan brytet. Nu sitter kasten riktigt bra och linan sträcker fint trotts den tunga sjuktoppen och den stora yviga flugan.

Jag fiskar mig ner och hoppas för varje kasst att nån stackars lax ska få syn på min stora svarta fluga. Men för varje kasst och varje steg jag tar så närmar jag mig det oundvikliga. Jag intalar mig själv att jag bara ska göra fem kast till. Sen får det vara bra. Första kastet blir riktigt bra. Jag landar flugan precis där jag vill ha den och den sjunker så snabb som jag vill att den ska göra. Men ingen lax vill ha flugan det här kastet heller.

Kasst nummer två blir lika bra det. Flugan landar där jag vill och jag mendar linan för att ge flugan lite extra tid till att sjunka. Strömmen är stark och tar ett rejält tag i linan. Jag mendar igen för att sakta av på farten. När väl strömmen tar tag i linan igen så känner jag det! Först som en liten knuff på flugan och sen en riktig explosion i änden av tafsen. På ren instinkt lyfter jag spöt i ett mothugg och det råder inga som helst tvivel. Jag har lyckats kroka upp min först Skagitlax!

Fighten låter inte vänta på sig. Det är utan tvekan en nystigen lax som tagit min stora fluga. Den vill ner för den fors den just kommit upp från men jag vill annat. Det finns inte så stora möjligheter att kunna landa en lax man släpper ner där. Det vet jag av erfarenhet. Nu får verkligen det nya spöt bekänna färg. Jag börjar bli lite orolig att jag valt att köra med allt för klena grejer. Men det är som om fisken mindes hur jobbigt det varit att ta sig upp för forsen. För just när den kommer ner till brytet så stannar den. Jag släpper lite på trycket och nu vänder den. Den följer sakta och beskedligt med mig upp några välbehövliga meter in på lite djupare och lugnare vatten.

Nu slår det mig. Jag tittar upp för älven för att se var farsgubben håller hus. Han måste ju ha sett att jag har fisk på? Men nej då.

Han sitter och filosoferar hundra meter upp och har inte märkt ett dugg. Jag visslar och ropar men han hör mig inte. Jag måste ha hjälp med landningen av den här för jag är osäker på om jag kommer att klara det själv. Så tar jag i från tårna när samtidigt fisken får för sig att komma som skjuten ur en kanon. Ett riktigt hopp bjuder den på. Hela fisken är blottlagd och det slår som blixtar från den när den träffas av kvällssolen. Nu hör han mig äntligen. Han kommer springandes ner för strandbrinken med videokameran i högsta hugg.

min första skagitlax i fiskereportage

Jims första Skagitlax

 

Laxen bjuder på en härlig fight med allt från lite längre rusningar till att bara stå och gruffa efter botten. Jag får tillslut in den på grundvattnet och den lägger sig på sida flera gånger. Men det strida vattnet och snåriga strandkanten gör landningen till ett äventyr i sig.

Pappa får tag i stjärten på den en gång men laxen har allt för mycket kraft kvar. Den sliter sig ur hans grepp ganska lätt och sätter i väg ut i älven igen i en kaskad av vatten. Den är trött och jag lyckas få stopp på den ganska snabbt. Det finns bara en sak att göra. Jag får backa upp den. Jag tar mod till mig och börjar backa upp bland träd och buskar. Fisken kommer in på sida och när nosen slår i de först stenarna i strandkanten kastar sig farsgubben över den och kastar upp den bland snåren! Den är på land! Jag ha tagit och landat min fösta Skagitlax!

min första skagitlax är på land i fiskereportage

Den är på land.

Text & Foto: Min första Skagitlax, Jim Wennmark


Lycka och Vemod

I detta fiskereportage, Lycka och Vemod i Fisketidningen tar Patrik Bergqvist från Rospiggen Fiske med oss till Gimdalen i Jämtland.

Vägen hem genom ett höstvackert Sverige skapar inte den känsla man kanske borde ha. Luften är hög och klar, sjöar och älvar lyser i klaraste blått, lövträdens alla färger slår emot oss när vi åker längs tidernas väg. Känslan infinner sig inte, egentligen borde jag vilja stanna varannan kilometer och kliva ur bilen med min kameran för att fotografera detta färgskådespel.

Men efter att ha skakat hand med vemodet i samma stund som jag stängde bildörren om mig på grusplanen utanför Kullagården, sagt hej då till hunden Wille, så låter jag det passera, som en njutning i nuet, men sen inget mer.

Mina stunder i Jämtland och flugfiskesäsongen på öring och harr är över för detta året och det som nu syns utanför bilrutan är vår ”checker flag”, vacker men inte efterlängtad, en påminnelse om vad som väntar runt nästa krök av livet.

höstvacker bild i lycka och vemod ett fiskereportage på fisketidningen

Höstvacker bild över bron

Annat hade det låtit bara några dagar tidigare, då jag blundat för det annalkande slutet längs samma väg, fast då på väg mot någonting. Höstresan till Idsjöströmmen, en säsongsavslutning men i år också en födelsdags present från oss i fiskegänget till Blidö-Matte, en gåva han fick redan i våras och nu äntligen kunde lösa in. Vi landade i Gimdalen redan torsdagkväll och efter att ha inkvarterat oss så satte vi oss till bords med lite gott både i glas och på fat. Tidig kväll dock, då klockorna var ställda på väckning redan vid 06:30.

till bords i gimdalen i lycka och vemod på fisketidningen

Hela gänget. Fr.v Blidö-Matte, Mårtensson, Granaten, Nilsson och Fluganberg

En råkall dimma mötte oss när vi strax efter klockan 08:00 klev ur bilarna vid bron. För Nilsson och Mårtensson var detta första fisket i strömmen, men för Blidö-Matte hans 20;e år. Under tiden vi drog fluglinor genom spöringarna, valde flugor så började dimman lätta en aning och efter att ha skålat in starten med en liten laphroaig så började vi sprida ut oss längs den dimmbeslöjade ån.

vid den dimmbeslöjade ån innan flugfisket i lycka och vemod på fisketidningen

Den dimmbeslöjade ån

Nilsson slog följe på mig för att lära sig strömmen och kanske främst för att se var man kan vada och efter oss hade vi Granaten medans de andra spred ut sig längs kanten från vindskyddet och ner. I handen höll jag mitt nya Loop Cross S1, vilket jag kommer till lite senare, men redan i de första kasten så var jag hemma.

I takt med att solen steg allt högre så letade sig enstaka strålar ner över och sakta väckte strömmen till liv. Strömstararna sjöng sin allra vackraste sång och gjorde vår morgon ännu lite varmare. Redan efter några få kast så stod det fiskare i strömmen med böjda spön och medans jag återutsatte en vacker liten öring med kritvita fenkanter så torkade en dagslända sina vingar sittande på min jacka. En höstmorgon, precis så härlig som jag skulle vilja ha många fler av.

en vacker öring i lycka och vemod på fisketidningen

En vacker liten öring med kritvita fenkanter

Vi fiskade oss nedströms och på ett av åns grundare partier så blir jag och Nilsson stående och titta på en vackert skådespel. Höstfärgade harrar stod nu i mängder nedanför våra fötter och åt av det som vi med våra vadarkängor rörde upp när vi vadade oss i kastläge.

En harr i strömmande kallt höstvatten tillhör verkligen en av våra vackraste fiskar. Likt segel färgade i regnbågens alla färger, med tonvikten av djup purpur och asurblå vajade deras fenor av och an i strömmen bara någon halvmeter från våra kängor. Och med flugan sökandes över botten och efter att ha haft flera påslag så var det äntligen krokad fisk för Nilsson.

Vi blev stående och fiska längs kanten och krokade fler både mindre och skapliga harrar kring 40-45cm innan det var dags att vända åter mot vindskyddet. Minuter blir lätt till timmar när man låter vardagens alla beskymmer försvinna bort och ersättas med ett korkhandtag, en lina och en fluga, det var redan dags för lunch.

en vacker harr i lycka och vemod på fisketidningen

En vacker harr återfår snart sin frihet

För planeringen kring maten denna resa stod Mårtensson och Granaten. Och det kan sägas direkt, det gick allt annat än någon nöd på oss, lyssna på det här. Första dagens lunch en goulashsoppa med topping av créme fraiche, till middag stekt kalv med ostöverdragen potatisgratäng och otroligt gott rött vin, förätt en tunnbrödrullad med gravad lax och skagenröra.

Dag två och lunchen doftade gott emot mig redan någon meter från vindskyddet, ärtsoppa och punch och middag den kvällen var stekt lax i en färsk örtagårdskryddad sås med pressad potatis och även då ett väldigt gott vitt vin och till efterätt ostkaka med sylt. Grabbarna hade därmed satt pricken över det berömda i;et och det var bara för oss andra att stämma upp i ett fyrfaldigt mmmm;ande till bifall. Det blir fem harrar av fem möjliga helt enkelt.

ärtasoppa och punch i lycka och vemod på fisketidningen

En klassisk plats

Eftermiddagens fiske var långt mera trögt än tidigare på dagen. Försiktiga vak syntes mot den blanka strömmen och några enstaka fiskar lyckades jag till slut locka att stiga till min torrfluga. Eftermiddag gick mot kväll och Granaten och jag dröjde oss kvar en stund längre nedströms än de andra för att njuta av solens skådespel, trädens gula färg gick nu mot gyllengul mot den himmlen som nu tornade upp en mörk illa varslande ton. Några enstaka regndroppar bildade ringar på vattnet och som på beställning så krokade Granaten fisk med regnbågen som fond under drillningen.

regnbågen som fond i lycka och vemod på fisketidningen

Drill i regnbågslandet

Dag två började precis på samma sätt som dagen innan. Den låga temperaturen fick vattnet att släppa ifrån sig en lätt svepning av grå och kall dimma. Nilsson som lyckats bra morgonen innan stod nu på samma ställe med böjt spö redan innan jag klev i vattnet, och lyckades sätta ett fint pers medans jag stod bakom och fotade och filmade honom i aktion. Fast det är klart, alla fiskar han krokade kanske inte gjorde lika stort avtryck.

nilsson som lyckats bra morgonen innan stod nu på samma ställe med böjt spö i lycka och vemod på fisketidningen

Jo då, det är en harr han poserar med Mr Nilsson

En liten stunds morgonsol fick vi innan de mörka molnen från kvällen innan visade sin rätta sida och nu släppte ifrån sig ett kallt stilla regn. Regnet tilltrots så var jag ändå glad att blåsten höll sig borta.
En efter en gav begav sig gänget mot vindskyddet och jag var väl den som tillslut höll ut längst innan även jag vände upp mot den väntande ärtsoppan och punchen.

Det blev en något längre lunch i vindskyddet i skydd från regnet, men så fort det avtog så spred sig fiskare längs åns stränder igen. Molnen gav sig sakta och här och var letade sig åter solens strålar ned mot åns vatten. Harrarna som knappt vågat visa sig steg nu i försiktiga vak och återigen åkte torrflugan på för att få njuta de yttersta denna sista dag av säsongen.

En del av den nätta vaken var decimeterlånga harrar som tydligen fått glupsk aptit efter regnet medans andra vak var bättre fisk och som gör en flugfiskesjäl varm i hjärtat när det skvätter till och flugan försvinner ned i djupet. I en av åns bredaste partier, precis bakom en fin nacke lyckades jag kroka inte mindre än fyra öringar inom loppet av en dryg halvtimme, tre av dem ungefär i samma storlek som den dagen innan, också dessa med vackert vita fenkanter och sylvassa tänder.

Klart för lek alltså för de små öringhanarna, den sista öringen som tog min fluga var en bättre fisk, kanske kring 7-8hg. Vilda luftsprång avlöstes av tjurande på botten innan han åter lättade från ytan, vinkade farväl och la sig med sidan ned i strömmen i ett plask. Efter att ha flyttat mig nedströms ytterligare en bit så fick jag kroka och återutsätta, vilket fick bli årets sista, en vacker harr kring dryga 35cm.

Nu fick det vara för i år, på en aningens tyngre fötter stegade jag mot land, klev upp på strömmens strand, vände mig om och lyfte på kepsen i ett stort tack. Det sved till lite och knöts sig lite i bröstkorgen faktiskt.

en vacker harr kring dryga 35cm i lycka och vemod på fisketidningen

Årets sista harr

Fluganberg som stått längre nedströms mot båthuset till kom också han gåendes längs fiskestigen som kantades av lingonris fulla av rödmogna bär. Anande jag inte samma tunga steg som mina egna. Vi samspråkar lite om fisket, om valet av flugor för dagen och om enstaka fiskar som på detta sätt nu kommer att följa oss in i vintermörkret som fina minnen.

Efter en stunds vandring så kommer vi till bäverbäcken, där kanske sommarens, ja till och med årets upplevelse ägde rum. Det var nämnligen här, just längs denna bäck som jakten var i fullgång under vår resa efter midsommar, en jakt som slutade med att älgen flydde ut i strömmen mot oss och björnen som stannade upp en stund, tittade på oss och sedan vände tillbaka in i skogen igen.

Väl framme vid vindskyddet så biter jag av den sista flugan jag haft på och placerar den i ett träd, en ritual, en handling, må hända med en gnutta vidskepelse inblandat, men som jag gjort de senaste dryga 25 åren. Alltid likadant, jag letar sen aldrig upp dessa flugor, utan lämnar dem djupt förankrade och gömda för skogens allt levande.

Det sista jag ser av strömmen är en strömstare som landar på en sten längs broholmens strand, jag lyfter åter på kepsen och sen försvinner strömmen bakom oss. Kvällens middag har ni ju redan fått beskriven och efter en välbehövlig och skön dusch och bastu så fick vi också tillfälle att bjuda Herr Milling till bords.

Efter kaffet så blev det filmvisning utav Milling, en vacker film gjord för visning när Lidman sällskapet skall ha träff. I ruta efter ruta så blandas klassiska vatten med ansikten från förr, män som satt flugfisket på kartan i Sverige och gjort det till vad det är idag. Dessa män var de som drog med kolpennan över blankt ark och som nu Leif satt bild och färg till på ett härligt, fint och berättande sätt, ett porträtt av människor som jag tror många av oss flugfiskare idag skulle velat vara med och delat en panna kokkaffe med då det begav sig.

flugfiskare en kväll i Kullagården i lycka och vemod på fisketidningen

Kväll i Kullagården

Samtalet fortsatte in i den mörka jämtländska höstnatten, om fisken och platser, upplevelser och människor som givit oss den riktning vi har idag i våra liv och det vi tar oss för både i yrkesval och fritid.
I Kullagården är vi alla av samma sort, IT tekniker, elektriker, snickare eller känd fotograf, sprungna är vi ur ett och samma glödande intresse för, fisket, naturen, upplevelsen och viljan att kunna få tillåta sig att stanna upp i vardagen.

Kullgården eller vindskyddet intill ån, klassiska mötesplatser som jag hoppas får knyta många vänskapsband fortsatt genom åren. Sådana här platser måste vi tillsammans vara rädda om.

Och så, till sist.
Hur var det nu med mitt nyinskaffade flugspö, Loop Cross S1 #5, så här i säsongens tolvte timme? Det landade i Roslagen någon dag före avresan och premiärkasten gjordes i strömmen den där dimmiga morgonen. Men reaktionen och framför allt aktionen var allt annat än dimmig. Spöt var en njutning redan i de första kasten och tillsammans med Loop´s egen evotec 100 lina så var det en glasklar upplevelse där i dimman.

Känslan av ett spö med mjukaktion och som kan presentera flugan där du vill ha den övergår i ett spö med tryck om du vill spänna ryggen på spöt och lägga ut lite linlängd. Jag prövade med allt från tunga nymfer i storlek 10-12 ner till små torrflugor i storlek 22-24, ingenting gjorde det svårt att lägga flugan där jag ville ha den.

flugspö, Loop Cross S1 #5 i lycka och vemod på fisketidningen

Mitt nyinskaffade flugspö

Och när jag sedan hade turen att både få kroka harr kring 45cm och en öring i 7-8hg klassen så fick jag också uppleva hur spöt jobbar. Jag upplevde ett spö med djup aktion, ett harmoniskt spö som sätter lagom press på fisken och som tillåter mig att jobba med spöt för att dirigera fisken dit jag vill ha den.

Vad som sen händer om det kliver på något tyngre får jag hoppas återkomma till vid ett senare tillfälle. Man kan kort och gott sammanfatta det så här, nu är det upp till mig att bli lika bra som spöt, så kanske ni förstår hur jag menar.

Det var tänkt att det skulle vara spöbyte i halvtid, Loppen skulle få vila och Winston få göra jobbet resten av tiden. Nu blev det inte så, mitt Winston fick vila och invänta nästa säsong. Två kanonspön att stoppa i ytterfacken inför nästa säsong. Återigen ett stort tack till Lunkan på Jaktia i Åre, som tipsade om spöt och också ordnade så att det blev mitt.

Text & Foto: Lycka och Vemod. Patrik Bergqvist, Rospiggen Fiske »


Catch and Release

En fiskeartikel, Catch and Release i Fisketidningen där frågan om catch and release belyses från olika håll. 

Catch and Release (C & R) är ett fiske där fisken tas upp för att sedan släppas tillbaka, den fångas inte för att ätas utan för att fisken ska kunna fotograferas och vägas. Att fånga fisken för att sedan släppa tillbaka den igen är ett känsligt ämne och har nästan delat upp sportfiskarna i två olika läger. De som är för och de som är emot catch and release. 

en fiskeartikel om catch and release i fisketidningen

Laxen fångad på bild

 

Det har till och med gått så långt att vissa webbsidor har blivit hackade och personer har fått ta emot hot för att de tar reda på den fångade fisken. Alla som släpper tillbaka fisken gör det i förhoppning av att den skall överleva, i och med det kunna fångas av andra sportfiskare. C & R är ett känsligt ämne som ofta lockar till debatt, denna debatt kommer säkert att fortgå en tid framöver. Är Catch and Release en Nordamerikansk fluga?

Catch and Release obesvarade frågor

Det finns en rad frågor som är obesvarade angående catch and release. Kan vi med säkerhet veta om fisken alltid överlever? Vet vi om C & R kan ha negativa effekter på fisken? Är det olika negativa effekter på olika fiskarter? Har sportfiskaren kunskapen för att minimera de eventuella negativa effekterna vid C & R? Är C & R verkligen en bra fiskevårds metod? Är det moraliskt rätt att använda C & R? Våra forskare kommer säkerligen kunna ge oss svar på vissa av dessa frågor för C & R är ett relativt nytt fenomen och de flesta sportfiskarna har sina egna teorier och metoder.

Kan då fiskar känna smärta?
Motstånd det vet vi ju alla som fiskar att de gör men de kan inte verbalt uttrycka sin smärta. Forskaren Sneddon frågar sig om de fiskarter som människan påverkar uppfyller kriterier för smärtperception och svarar: ” för att känna av skadliga händelser, behöver ett djur äga den neurala apparatur som avkänner, bearbetar och reagerar på potentiellt smärtsamma stimuli” och hänvisar till studier gjorda på regnbågslax.

Denna studie visar att regnbågslax har liknande nervfibrer som de vi människor har och med vilka vi känner smärta med. En annan forskare vid namn Ashley menar även att fiskar uppfattar smärta och distraheras av den och att reaktionen inte är reflexartad utan är medveten.

Så vi kan nog alla enas om att fiskar känner smärta. Detta ställer stora krav på oss sportfiskare som utövar catch and release för jag kan nog prata för alla sportfiskare att vi någon gång har släppt tillbaka någon fisk som vi antingen har tyckt vara antingen för liten, stor, av fel art eller vid C & R. Vi sportfiskare måste se till att skaffa oss kunskap om hur fiskar påverkas vid olika situationer när vi utövar C & R för att mildra fiskars smärta.

Andra faktorer som påverkar
Sen finns det en rad andra faktorer som påverkar om fisken kommer att överleva eller inte vid C & R. Till exempel, vid vilken vattentemperatur man fångar fisken, hur påverkar kyla fisken, vilken fiskart man fångar, fiskens livscykel, vilken utrustning man använder sig av, var fisken är krokad, vilken typ av krok man använder, hur länge man drillar fisken och hur den blir behandlad under och vid landningen samt hur man släpper tillbaka fisken.

Ett exempel är att vid studier i Norge har man kunnat visa på att lax som catch and release under sin lekvandring vandrar medströms kort efteråt, vilket på så sätt minskar laxens möjlighet att nå sin lekplats. Det är bara en del av olika faktorer som påverkar fisken vid C & R, det finns säkert en hel del andra faktorer som spelar in. Vi får hoppas att Martin Stålhammar som forskar i ämnet » vid Lunds Universitet att han i sin doktorsavhandling kan besvara en del av alla dessa frågor som finns angående C & R.

Ett varningens finger
Medans dess så hoppas jag att vi alla sportfiskare hjälper varandra istället för att smutskasta och hota varandra när vi talar om catch and release vara eller inte vara. Man kan samtidigt höja ett varningens finger till all exponering i media av C & R för som det nu är så utövas det i stort sett hela tiden i våra olika fiskeprogram som visas i TV.

Detta gagnar inte sportfisket för det räcker med att en ledamot i Europaparlamentet försöker förankra ett förslag i det utskott som har hand om den typen av frågor så kan C & R endast var en fluga från Nordamerika som blåste över. Att släppa tillbaka fiskar som man fångat bara för nöjes skull är förbjudet i Tyskland och från september 2008 även i Schweiz, då det räknas som djurplågeri.

Text: Catch and Release, Jan Johansson
Foto: Catch and Release, Sven Hellrönn


Naken i Råsto

I detta fiskereportage, Naken i Råsto i Fisketidningen tar Jan Hållén med oss på ett härligt fiskeäventyr i vår vackra fjällvärld.

Knappast ens vår natur och äventyrsskildrare Hans Lidman skulle nog dristat sig till att simma naken över Laino älv för att nå jungfruliga flugfiskevatten. Hans levde ju i alla fall i början av sitt fiske och skrivarkarriär i en tid då åtminstone Nordkalotten var förhållandevis okänd och orörd. Ölburkarna, de använda gasoltuberna och allehanda skräp som fiskare inte ids släpa hem eller i de bekvämaste fall tillbaka upp i helikoptern var för naturen okända företeelser.

Klockan är 12.00 den sista torsdagen i juli månad millenniets första sommar. En sommar som nog kommer att bli svår överträffad vad gäller nederbörd. Jag sitter med tre av mina barn i bilen efter att ha gjort de sista inköpen till min sedan länge planerade resa till Nordkalotten.

Slår av en händelse på bilradion och hör till min fasa att all tågtrafik mot norra Sverige över Ånge är inställd på grund av den häftiga nederbörden. Jocke min spösvingarbroder står vid en väg strax utanför Bräcke och väntar på ”väggubbar” som skall rädda vägen från en rytande liten bäck som plötsligt bröstat upp sig till en mindre älv och vill ta med vägen på sin framfart.

Min packning står klar i hallen och efter en minst sagt hysterisk timme av ringanden så äntrar jag tåget mot huvudstaden. Hela konceptet bokas om och från Sundsvall dit vår statliga järnhäst kan fara reser vi genom vårt fagra norrland hela natten och anländer till vägskälet ovanför Övre Soppero strax före den tidpunkt som den ursprungliga planen var tänkt. Nu reser vi bekvämt i egen bil men utan de hyrda cyklar som vi via buss tänkte skumpa de sista fem och en halv milen med trettiofem kilo fjällpackning till våra vinterdrömmars första etappmål, det gamla samelägret Lainovuoma.

flugfiskevatten i fiskereportage på fisketidning naken i råsto

Jan Hållén med en vacker röding

Nu kunde vi de sista milen tillbakalutade i bilsätet se de långa sugande backar som skulle betvingats under stora vedermödor. Punkteringar och skavsår i aktern kunde nu bara frambringas i fantasin och det var nog inget som vi var särdeles ledsna över.

Järkastakka-bron över den mäktiga Lainoälven blev vårt första stopp, där två till tänderna rustade spinnfiskare gör oss påminda att vi kan nog inte räkna med att bli ensamma i lappmarken detta vårt första besök i Råsto. När vi någon mil senare når vägskälet där den ena vägen går rakt fram till samebyn Järämä ser vi några skynken som visar sig vara renskinn samt några renhorn uppsatta på pålar vid vägkanten. Vid första anblicken påminner de om en markering för offerplats men kanske snarare skulle fungera som markering för plogbilen!

Nu återstår den sista spännande milen av bilväg upp till Pulsujärvi eller som jag hellre kallar platsen enligt de gamla kartorna – Lainovuoma låter både mjukare och mera musikaliskt. Nu korsar vi flera små-åar som får hjärtat att skutta jämfota av fiskefeber. Här gäller det att stilla sig och samla kraft till den dryga milen av fjällvandring som återstår innan vi når sammanflödet av Davva- och Råstoätno, där de tillsammans bildar den vackra och mäktiga Lainoälv.

Nu går det inte att undgå känslan av att ha undsluppit 5,6 mil cykeltur med svajande fjällpackning och en öm bak. Då skall sägas att dessa lyckotankar for genom skallen bara några sekunder innan vi för första gången i våra liv gjort den omtumlande bekantskapen med Råstos polarmyggor. Myggorna i Jämtland/Härjedalen som vi båda känner väl ter sig såsom en ljuv smekning i jämförelse.

När vi nu stannar och parkerar bilen i Lainovuoma ser vi 4 bilar parkerade och kort därefter möter besvikelse nummer två. En svärm av vad vi tror välkomstkommittén attackerar på bred front när vi sorterar vår packning och fördelar maten mellan bärmesarna. Mungiporna slokar för ett ögonblick, men när vi äntrat mesarna och bestämt vilken av de tre stigar som i olika riktningar slingrar sig utefter fjällsidorna vi skall välja gör återigen tillförsikten sitt segertåg genom våra kroppar.

ätno betyder älv på samiska i naken i råsto på fisketidning

Det bubblar bara inte i Jannes hjärta

Härligt att återigen få koncentrera sig på andningen och lunka fram genom ett för oss nytt och synnerligen säreget landskap. När du stannar upp i detta område på en av de otaliga sanddynerna som helt och hållet ligger i dagen som sedan tittar rakt ned på dina fötter, kan du inte avgöra om du befinner dig i fjällen eller utefter Hallandskusten där sanddynerna är i stort sett likadana. Bara vandringskängorna skvallrar om var och förstås – myggen!

Lite smolk i glädjebägaren i form av en kvarglömd rökpåse till fiskefångsten (den sista påsen som affären i Ö Soppero hade) gör att Joakim som är ett decennium yngre frivilligt fast förstås lite morrande stegar de tvenne kilometerna tillbaka för att hämta och det ger mig tid till att spekulera över de fyra parkerade bilar som något stört vår trappersjäl.

Det skulle senare under veckan visa sig att tre av dem hade finländare från Rovaniemiområdet som ägare. Norra finland består ju till stor del av myrmark och då ter det sig naturligt för den fiskeintresserade att resa de dryga trettio milen in i Sverige för att nå kuperad terräng med strömvatten.

När mina inväntande myrsteg efter en stund gör att vi återigen knallar jämsides är vi då äntligen på väg till resans mål. En genväg som enligt kartläsaren skulle visa sig bli en omväg jumpandes över sten i djupa rännilar drar ytterliggare ut på målet- Davvaätno.  Ätno betyder älv på samiska och till en början gömmer hon sig bakom sin skyddande ravinås.

mjuk markgrönska i naken i råsto på fisketidning

En vacker blomma vid Jokken

När vi så kränger av oss ryggsäckarna ser vi några försiktiga harrvak i eftermiddagssolen. Vi slår läger tältplatsen visar sig senare inte vara vald med någon större omsorg. Småstenar, rötter och svagt nedförslut gör att vi redan dagen efter förflyttar oss uppströms

Davvaätno och där vi finner en underbar plats vid ett stort sel med mjuk markgrönska som sovunderlag. En liten bäck gör sitt till för att fylla på det redan djupa selet och dess svaga sorl blir till skön vaggsång de närmaste dagarna.En skön plats som inmutas med blicken 360 grader runt i helvarv. En känsla som Karl-Oskar i Mobergs utvandrarna måste ha känt  vid Titticacasjön i det nya landet.

Efter tältresning och matlagningsbestyr där idyllen störs av ramsor av kraftuttryck när Joakim inte bemästrar sitt nya moderna spritkök drar vi oss nedströms ungefär i höjd med vår första tältplats. Två granna sikar på runda kilot drar Jocke på lugnvattnen, den ene hamnar i rökpåsen och den andra gravas i fält.  En håla i marken och ett par stenar får ersätta matkällaren och den fältgravade var nog veckans smaksensation.

Nästkommande dag fiskar vi i Davvaätno och de vältrampade stigarna samt tre tält uppströms älven ger oss en förklaring på bilarna vid Lainovuoma sameby. Nu höjer vi blicken norrut och spanar trånande mot Råstoätno som vi förstår ter sig mera jungfrulig.

Efter en riskfylld vadning över Davvaätno går vi nordväst på kompass och her sedan för avsikt att skära rakt norrut rakt på Råstoätno. Nu hamnar vi i det värsta fjällvidehav som tänkas kan. Vatten över anklarna tätt som en Amazonasdjungel med stor risk att bryta våra riggade spön  tvingas vi efter mycket svärande  och stönande vända om ge upp och återvända till vårt vadställe.

davva råsto ätno i naken i råsto på fisketidningen

Jan Hållén visar upp en vacker röding

 

Följande dag går vi missmodiga och småfiskar längs Davva . Visserligen får vi varsin grann harr och en öring av godkänt mått men nu vill vi norrut och en plan börjar ta sig formen i mitt huvud. Vi går vidare ner mot sammanflödet Davva Råsto ätno där de båda älvarna utgör Lainoälv.

Nu får vi en fin foto och fiskepromenad sydost längs Lainoälv där det norrländska högtrycket  ligger stabilt och bjuder oss  en gassande sol med linkänning av några mindre harrar. Veckans roligaste öring, inte särskilt stor, men kapabel att dra ut hela min fluglina, med en kamp som sent skall glömmas.

När vi återvänder denna vår tredje dag tillbaka till sammanflödet kontrollerar jag av ståndet över Laino och är nu övertygad om kommande planer. Vid lägerelden med magen mätt av fjällfisk och så där behagligt trött som man är när man som vi så totalt vänder på dygnet kastar jag fram mina planer.

- Du Jocke! Vad säger du om att simma över Laino? Svaret låter vänta på sig en smula.

- Vaa Är du galen vattnet är ju iskallt.

- Vi kan väl i alla fall gå ner och kolla? Sagt och gjort. Efter disken knatar vi ner till sammanflödet och rekognoserar. Här är Laino cirka trettiometer bred och flyter oerhört lugnt. På andra sidan älven är marken fri från fjällvide högmarksbelägen och lättvandrad med ett milslångt renstängsel som leder nordväst.

Sagt och gjort! Följande dag när solen står som högst och värmer intensivt skrider vi till verket. Med ned bantad packning som bara utgörs av spö, rulle, flugor svartpanna och lite mat knallar vi ner till Laino. Mina neoprenvadare som hitintills varit onödiga, kom nu väl till pass. Fullmatade med packning och väl till slutna i överkant får de släpa efter Jocke, själv måste jag först hinna över och packa snabbt upp kameran och föreviga det dråpliga tillfället. Ett tillfälle som kanske aldrig återkommer. När jag Zoomar in kompisen i kameralinsen ser jag en utterliknande skepnad med stor slokhatt på huvudet med ett flugspö mellan tänderna. Efter guppar vadarbyxorna med tåspetsarna uppåt likt en livräddad fiskargubbe. Vilken syn, när vi var Naken i Råsto.

Vi gömmer överbliven packning till vår återsimtur och styr kosan nordväst uppströms Råstoätno. Vant följer vid lågfjällryggen på skrå för att undvika myr och vide passerar då ett par renvaktarstugor. Högt belägna och nedanför våra fötter ringlar de ljusblå älven förföriskt.

När vi kommer några kilometer uppströms skär vi genom ett mindre videsnår ner till älven. Efter denna vecka inser jag att fjällvide är en för framtiden tryggad polarväxt som inte på något sätt kan föras till listan på hotade arter. En klipphylla alldeles vid älven blir vårt läger och eftersom den låga fjällbjörken växer rikligt finner vi lätt bränsle till vår matlagning och kaffeeld.  Nu riggas våra spön och förväntningarna skruvas upp. Gräset är ju som ofta grönare så våra vägar skiljs tillfälligt. Jag måste bara gå en bit till uppströms. Bara halvannan kilometer uppströms kommer jag till en stor lagun som skurit sig in i sandbanken. En så stor djuphåla med bakvatten måste hålla fisk.

Nu får jag för en stund uppleva mitt livs bästa harrfiske . Ingen harr under halvkilot. Påslag efter påslag med stridbara harrar som kör runt i den djupa hålan. Flugor med namn som Barbiedockan balklänning och stora nattsländekusen drar fisk som inte visar tendens till krokvana.

Jag behåller tre granna fiskar resten återser friheten och jag inser nu att för varje stor matfisk som jag släppt tillbaka under mina år som flugfiskare desto hårdare knyts jag till sporten.  Att få lyfta på hatten och se en pigg storharr gå tillbaka ut i hålan ger ett hopp om en ljusnande framtid invid våra vatten. Tyvärr måste jag generalisera en smula och påstå att de norrlänningar jag mött har haft mera av rovfiskeinstinkt i sig än de turistande sörlänningarna. Det finns förstås undantag.

Nåväl, fiskekonten tynger skönt på axeln när jag stegar tillbaka nedströms för att gå ifatt Joakim. Vi kommer ungefär samtidigt till en lång lugnflytande stryka som för evigt skall fastna i mitt minne. Eftermiddagen börjar bli sen och kläckningen av den gula forssländan (heptagenia) är i full gång. Harrar stiger ideligen till ytan och suger begärligt i sig av överflödet. Våra imitationer egenhändigt bundna av mig med vinge av vit flyrite vinner segrar som sent skall glömmas.

Jocke som är mig överlägsen underhandskastare når dessutom något vak på andra sidan älven som resulterar i fast fisk. Mina rollkast räcker dock till för att nå ut till harrarna. Klassiskt överhandskast är omöjligt då björkskogen står tät alldeles in till älvkanten. Då mina flugor binds utan hulling kunde vi med lätthet sätta tillbaka nästan samtliga och trygga fortlevnad på fiskbeståndet.

Dessa jungfruliga vatten hade vi aldrig nått utan simturen. En tacksam kommentar från fiskebrodern stärker moralen och det skall visa sig behövas inför kommande återsim. När vakfesten börjar avmatta fortsätter vi nedströms och får nu uppleva en natur som inte Kanada eller Alaska eller varför inte det mytomspunna Montana kan slå.

Stora taggiga bergsmassiv pressar ihop Råstoätno i smala passager där hon kastar sig utför branterna. Aldrig sett något liknande. Ser ut som älven sprängt och tvingat berget att ge vika. Stora vilda höljor vittnar om fisk men nu nöjer vi oss med att lägga ner våra spön och bara njuta.

När solen börjar dala nära horisonten drar vi oss tillbaka uppströms till vår ursprungliga lägerplats för att koka harrarna. Sten och sandsopp växer i rikliga mängder på sanddynerna och de får nu förhöja smaken tillsammans med vitlöksklyftor och en buljongtärning.

Harren smakar utsökt och Jocke gör stora ögon när jag föreslår honom att dricka spadet för att få energi till simturen. En skeptisk blick över sörjan av fiskfjäll och vitlöksklyftor men efter att ha smakat förstår jag att för min del får jag vänta till nästa harrkok.

- ”att dette kan smake så bra” Något  som min far präntade in för många år sedan. Kokt fiskspad från färsk fisk får inte kastas bort.

Fullmatade till både kropp och själ återvänder vi vid tretiden på morgonen till platsen för vår överfart. Nu låg kalldimman tät över älv och stränder till och med rimfrost på riset fick oss ännu mera att tveka vad vi gett oss in på. En rädsla och osäkerhet började sprida sig och situationen började bli pressad. Tänk om vi får kramp. Jag med mina fyra barn och fru därhemma. Jocke ville till en början stanna och vänta på solen, men det insåg han snart skulle dröja sex timmar och all vår mat var vid det här laget slut.

- Nu finns i alla fall inga mygg: Den föga uppmuntrande kommentaren från mig landar där den skall och snart befinner vi oss frustande i det kalla vattnet. Jag litar till min lönnfeta kropp att hullet skall isolera från den värsta kylan. Värre är det då för Jocke som är smal med snabb kroppsförbränning, blir med andra ord sur som en ättiksgurka om han inte får mat på bestämda tider.

Flytvästar hade nu inte suttit ivägen för att öka säkerheten. Vi kommer i alla fall över och nu väntar efter påklädning en snabb marsch tillbaka till tältet. Enda gången på  hela resan som jag inte reagerade för vakringar utefter Davva nu vill vi bara göra upp en värmande eld. När vi kommer till tältet slår vi bensin på grenarna och sitter och gnider oss varma vid elden innan vi nöjda kryper ner i sovsäckarna. Inget petande och letande efter torrbark nu inte.

Följande dag vår sista för den här gången i Råsto går vi uppströms Davva till lugnvattnen börjar och smälter våra intryck. Efter en veckas högtryck är nu vattenståndet lågt och fisket därefter. Det bekommer oss inte nämnvärt då vi börjar ställa oss in på återmarschen till Lainovuoma där förhoppningsvis bilen väntar.

Under återvandringen hittar vi ett par souvenirer som man inte kan köpa i en butik. Jag finner ett lasso med en benkoppling gjord för hand av samer och det hänger nu på väggen och förstärker minnet av en oförglömlig resa.

Text & Foto: Naken i Råsto, Jan Hållén


Stefans Stora Elaka Laxhanne

I detta fiskereportage, Stefans Stora Elaka Laxhanne i Fisketidningen får vi följa Stefans kamp med den stora laxhannen.

Vi hade stått uppe på zon 1 och flugfiskat och vattnet gick så hårt,två luckor sprutade ut vattenmassor så att det var svårt att komma i kontakt med laxen i poolen. Vi landade några den dagen. Kristina sa att det var helt ok att åka ner och prova på zon 2.Yes tänkte jag det gör jag,fin havsöring hade tagits på sträckan och laxen har ju sett sina bättre dagar.

Jag riggade mitt 12,6 fot spö i klass #8-9 körde med en sjunk1/sjunk2 klump, jag hade någon dragning utan att öringen riktigt ville ta flugan. När jag bestämt mig för att göra den sista repan nedanför notstugan i och med att det mörkande denna höstkväll i september. Då känner jag i slutet av kastet en liten försiktig rörelse/hugg på flugan,jag reser spöet och då brakar helvetet loss.

En gigantiska lax flyger upp ur vattnet och kommer mot mig som en pansarkryssare,jag får veva in löslina för glatta livet i expressfart för att i nästa sekund bestämma sig för att rusa ifrån mig i 180, veven slår i fingrarna, jag handbromsade och det brände vill jag lova. Den enorma hanen gör lite som han vill, jag har max press under hela kampen som pågår en stund.

Jag följer laxen c:a 100 m nedströms och känner hur han skakar med huvudet då och då i alla fall så kändes det på det viset. Laxen rasar inte ifrån mig så långt i sina försök att komma loss, utan bökar/rusar på ganska kort lina under hela kampen.Väl nere på gränsen mellan zon 2 och zon 3 gör vi ett försök att landa monstret, det lyckades utan några större problem, vi handtailade laxen.

vi handtailade laxen i fiskereportaget stefans stora elaka laxhanne i fisketidningen

Stefans elaka storlax återfår sin frihet

Laxen var enormt stor jag måttade laxen med mitt spö innan vi återutsatte den ty flugan satt inte riktigt rätt,dock väldigt långt fram på huvudet.

Vi lossade även en flugkrok som satt i stjärtspolen på den innan den fick återgå till älven igen.

Olle Björk, Janne Lundgren och jag kunde bara konstatera att detta var en riktigt riktigt stor lax.
När jag kom hem mätte jag markeringen på mitt spö, 120-125 cm lång var laxhanen.

Det skulle ha varit roligt att se den i juni/juli när den steg upp grönskimrande över ryggen och riktigt silverblank i älven, nu såg den mer ut som en järnspis med enorm underkäke.

Hur mycket den vägde kan man bara gissa,det är ju i alla fall ointressant i detta fall i och med att jag inte riktigt fick den.

Jag stämde träff med honom nästa år i Juli, då lovade han att bjuda upp till en ny dans….
Skickar även med ett dåligt mobiltelefon-foto på monstret, det syns i alla fall hur han såg ut och så ser man Jannes hand runt stjärtspolen för att själv bilda sig en uppfattning om hur stor den var. Stefans Stora Elaka Laxhanne.

Jag ville bara delge er historien från en septemberkväll i Indalsälven.

Text & Foto: Stefans Stora Elaka Laxhanne, Stefan Evensson


Rickard tog en Trippel i Stensån

I detta fiskereportage, Rickard tog en trippel i Stensån, i Fisketidningen får vi följa med Rickard och två av hans fiskekompisar på ett lyckat öringfiske.

I går hade jag tagit ledigt från jobb för att åka till Stensån och fiska havsöring och lax med två av mina kompisar Bertil och Janos. Tidig avfärd från Tyringe kl 04.45. Förutsättningarna var nästan perfekta. Högt vatten, frisk pålandsvind och en bra vattentemperatur (13,5 gr) gjorde att det steg mycket fisk i ån. Jag insåg direkt att man var tvungen att fiska djupt så jag laddade flugspöet med snabbsjunkande tafs och en nykomponerad bottletubfluga som jag senare döpte till Riviera eftersom Stensån mynnar i havet vid Riviera i Båstad. Flugan har en vinge av rävhår i färgerna gult, orange och rött. Tuben är i guld.

Vi började fiska kl 06.00 och redan efter 20 min hade jag fast fisk. Öringen gjorde bra motstånd så jag trodde att den var på uppåt 3 kg. Efter ca 10 minuters kamp där fisken rusade och hoppade flera gånger kunde Bertil håva fisken till mig.

öringen gjorde bra motstånd i fiskereportaget rickard tog en trippel i stensån på fisketidningen fiskemagasinet.se

Rickards vackra havsöring.

Vägningen visade att öringen vägde 1,9 kg. Efter 2 timmars fiske höll vi fika. Det smakade fint med kaffe och smörgås. Fikasnacket rörde sig mycket om var fisken tagit vägen. Kanske hade öringen simmat vidare uppströms. Jag lämnade mina kamrater vid mynningen och fiskade mig uppströms.

Det höga vattenståndet gjorde det omöjligt att vada vilket behövs på flera ställen om man skall kunna flugfiska. Det står mycket träd längs åkanterna som gör det jättesvårt att ens rollkasta. Jag kom upp till första svängen efter Rivierabron. Här brukar jag lyckas få fisk.

Efter 20 min flyttade jag vidare uppströms knappt 100 m. Normalt kan denna strömmen vara fin men det höga vattenståndet gjorde det omöjligt att flugfiska där. Det var bara att vandra ner till kompisarna vid mynningen.

Det hade kommit fler fiskare nu så jag satte mig ner och tog en paus. Bertil hade haft några hugg på sin fluga men Janos hade inte haft några känn på sin orange färgade Vibrax-spinnare. Efter en stund blev det platser lediga så Janos och Bertil gick ner och började fiska igen medan jag blossade färdigt på pipan. Pipan är ett måste för mig att ha med på varje fisketur annars stämmer ingenting.

Klockan var 10.15 när jag gick och ställde mig mellan mina kamrater och direkt jag kom på plats så högg det på Janos spinnare. Öringen var med i ca 10 sekunder sen släppte den. Trist för Janos som är rätt färsk som havsöring fiskare. Jag la ut min tubfluga men i första kastet märktes inget.

Nytt försök och då kom hugget. Jag blev lite överrumplad så jag missade lite i krokningen. Dess bättre hängde öringen med upp efter några rusningar. Dagens andra öring vägde 1,5 kg.

2 lovliga öringar i rickard tog en trippel i stensån i fisketidningen

Två vackra havsöring som Rickard fick på specialflugan.

Det var 3 år sedan jag lyckades ta 2 lovliga öringar samma dag i Stensån. Ryktet spreds sig snabb och bara några minuter senare var de andra fiskarna på plats igen.

Helt plötsligt skrek Janos att han hade fisk. Jag sprang ner till honom med håven men kom för sent Han hade redan kasat upp den på stranden. På Vibrax-spinnaren satt det en öring som precis höll måttet 45 cm.

Det verkade som om det blivit en ny stigning av öring så jag skyndade mig upp och hämtade mitt spö. Gick ner och ställde mig bredvid Janos igen. I första kastet kände jag en lätt dragning i flugan . Samma sak i andra kastet. I tredje kastet så högg det ordentligt . Öringen hoppade ett par gånger men efter några minuter kom den frivilligt i håven. Den vägde 1,7 kg.

glas whisky och en cigarr i rickard tog en trippel i stensån på fisketidning

Rickard fullbordar en trippel med denna havsöring.

Rickard tog en trippel i Stensån och hans fiske slut för dagen. Man får ju bara ta tre stycken per fiskekort.

Jag kände mig mycket nöjd när vi satt i bilen på väg hem. Tre öringar på en nykomponerad fluga på en och samma dag. När jag kom hem firade jag med ett glas whisky och en cigarr. Det är en god känsla att veta att det nästan är en månad kvar på säsongen.

Fiskehälsningar/Rickard Landin

Text & Foto: Rickard tog en trippel i Stensån, Rickard Landin


Huggtabell och Månfas

I detta fiskereportage,  Huggtabell och Månfas i Fisketidningen får vi följa med på ett laxfiske när månen är i fas för ett lyckat fiske.

Det finns nästan lika många åsikter angående huggtabellen och hur benägen fisken är att hugga under vissa tider som det finns fiskare. Huggtabellen är uppbyggd av månfasen och att månens dragningskraft påverkar oss alla på jorden är det färre som är skeptisk till. 

Månen har genom årmiljarderna haft en stabiliserande faktor på Jordens rotation runt sin egen axel och i det långa loppet har det troligen haft en avgörande faktor för livet på Jorden säger Tomas Hode på Rymdforum.

Jag köpte mig en fiskeklocka för några år sedan och har därefter ofta fått ta emot en del pikar om vad den säger när vi är och fiskar. Jag kan tills dags datum säga att jag har inte fiskat så ofta efter den, för oftast har den blivit kvar hemma i bokhyllan. För är man en fiskenörd fiskar man även om det inte visar bra fiske i fiskeklockan.

Fast efter denna fisketur lär den vara med allt oftare. Min kusin Peder och jag åkte en kväll för att fiskade lax och då påminde han mig att ta med klockan så det var bara att ställa in GMT (Greenwich Mean Time), latitude och longitude på det ställe vi skulle fiska. Nu var det en bra dag och fiska enligt fiskeklockan och den skulle visa fyra fiskar efter några timmar vi kommit fram, vilket är max när det är bra fiske enligt månfasen.

Fiskeklockan visar även fyra olika huggperioder under varje dygn som fisken är mer benägen att vara på hugget. När man har gjort inställningarna så visas dessa perioder när man är som längst till norr, söder, öster och väster från månen i förhållande till fiskeplatsen.

lax på 16,9 kg i fiskereportaget huggtabell och månfas på fisketidningen fiskemagasinet.se

Peder med en lax på 16,9 kg

Efter vi hade fiskat ett par timmar så fick Peder en lax på 16,9 kg vilket var hans nya PB.

Efter ytterligare ca en halv timme hade jag också en lax på kroken och den hade varit på i ett par minuter så kände jag att summerlarmet gick igång på fiskeklockan vilket indikerade att det är en huggperiod.

När jag stod i värngropen där man brukar landa fisken så hade jag slirbromsen ganska löst på rullen så min lax gick ut i strömkanten och fick fart så jag sa till Peder att vi släpper den genom en fors lite längre ned och tar den i lugnvattnet, vilket inte var så populärt av håvaren för det var ganska varmt den kvällen.

lax på 12,5 kg i huggtabell och månfas i fisketidning

Janne med en lax på 12,5 kg

Fast sagt och gjort så efter 10 minuters drillning var en lax på 12,5 kg i håven, vilket var en tangering av mitt PB.

När vi sedan var på väg upp till fiskeplatsen så möttes vi av två killar som tog upp en lax, sen tog en annan fiskare upp en lax i värngropen och döm till vår förvåning så drillades det även en lax på fiskesträckan. Vi trodde knappt våra ögon för det kom upp fyra laxar inom en kvart efter det summerlarmet gått på fiskeklockan. Om det var en turdag eller om att fiskeklockan höll vad den lovar vet jag inte men hur som helst så vi fyllde ställningen där man väger laxen den kvällen.

fiskeklockan höll vad den lovade i huggtabell och månfas på fisketidning

Sex laxar på rad

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den medicinska tidskriften British Medical Journal har publicerat en studie under ledning av doktor Chanchal Bhattacharjee där det framkommer att fiskar är mer på hugget under vissa tider pågrund av månen och dess olika faser. Vilket jag är benägen att hålla med efter vår fisketur, fast det går ju även och få fisk när inte fiskeklockan visar fyra fiskar vilket Peder bevisade.

Text: Huggtabell och Månfas. Jan Johansson

Foto: Huggtabell och Månfas, Sven Hellrönn och Peder Johansson


Fantastiskt fiske i Miekak

I detta fiskereportage, Fantastiskt fiske i Miekak i Fisketidningen tar Magnus och hans fiskekompisar med oss på en härlig fiskeresa i Arjeplogsfjällen.

Vi var fyra grabbar (Jag, Jocke, Björn & Jimmie alias skåningen) som åkte och för att testa fisket i Miekak, vilket ligger uppe i Arjeplogsfjällen under fyra dagar i början av augusti och det blev ett fantastiskt fiske i Miekak.

Vi fick uppleva ett helt fantastiskt fiske i Miekak och ett sagolikt landskap med mycket fisk. Miekak är en mysig camp med ett tjugotal stugor i en lummig miljö med mycket trevliga och tillmötesgående värdar.

fram med helikoptern i fiskereportage fantastiskt fiske i miekak i fisketidning

Äntligen kom helikopter som skulle ta oss till Miekak

Första dagen när vi kom fram med helikoptern på eftermiddagen så skyndade vi oss att kasta in packningen i stugan för att sedan sätta oss ner för att dra upp planerna för hur vi bäst skulle disponera tiden under dessa fyra dagar.

Efter en stund så var planerna klara och vi gjorde våra spön klara och en lättare packning för att vandra upp till Lill-Miekak och Njargalis på 800 meters höjd, som ligger ett par kilometer från campen.

lill-miekak och njargalis i fiskereportage fantastiskt fiske i miekak i fisketidningen fiskemagasinet.se

Här är vi väg upp till Njargalis på 800 meters höjd, från vänster: Jimmie, Jocke & Björn

Det ska sägas att ett par kilometer med en 3-400 meters brant stigning i 23 graders värme var lite tuffare än vad vi trodde.

Fast det var mödan väl värd, för där uppe så möttes vi av ett fanstiskt roligt fiske med över 100 öringar på en 5-6 timmars fisketid. Fiskarna var väl i och för sig lite små och vi släppte tillbaka alla utan 6-7 stycken.

Av dessa gjorde vi oss lite kvällsmat som smakade otroligt gott över en öppen eld tillsammans med en lite ädlare dryck.

roligt fiske i fiskereportage fantastiskt fiske i miekak i fisketidning

Kvällsmaten görs i ordning

Efter lite småsnack och med mörkret i antågande vandrade vi ner till Njargalis som ligger ca: 1 kilometers nedanför Lill-Miekak på ca: 700 meters höjd. Väl där framme så använde vi oss av vindskyddet som bas, nyckel till vindskyddet hade vi lånat från campen i Miekak.

Vi började genast och fiska men möttes av ett lung, där det endast småvakade. Vi insåg snart att mörkret inte var den bästa fisketiden och gjorde upp en eld och satt oss ner för att avnjuta lite dryck och småsnacks i form av torkat och Sjaunjagravat renkött.

Vid fyra på morgonen, när det hade ljusnat började vaken komma tätare och två av grabbarna (Jocke & Björn) som var lite trötta gick och la sig.

öring i fiskereportage fantastiskt fiske i miekak på fisketidning

Frukosten är räddad

Jag och Jimmie tog chansen att testa av fisket lite, han med sitt flugspö och jag med ett UL spö med en 12 gram myran spinnare.

Fångsten efter en timmes fiske var att kompisen tog en öring och jag själv fick nog en 6-7 stycken. Alla fiskarna var större än i Lill-Meikak och frukosten var räddad.

Lite trötta efter dagens strapatser och fiske gjorde vi dom andra två sällskap och passade på att vila oss i vindskyddet.

På morgonen vid klockan nio så kände vi av en tryckande hetta och gick ut för att fiska. Men då fisket inte var detsamma som tidigare på morgonen bestämde vi oss för att vandra tillbaka till campen med ett litet stopp vid Lill-Miekak som ligger efter samma väg tillbaka. Här nappade det inte heller något vidare nu på förmiddagen i denna värme, så efter ett snabbdopp i sjön för att kyla ner sig så gick vi tillbaka ner till campen.

Efter en stunds vila och en dusch och brakmiddag med grillad oxfilé och råstekt potatis ihop med en fantastiskt god och stark sås av ”Skåningen” tillsammans med ett glas vin.

grillad oxfile i fiskereportage fantastiskt fiske i miekak i fisketidning

God mat & dryck i underbar miljö

Tog vi båten ner till Sartasjön, så nära som möjligt. Efter en liten vandring i värmen (över 20 grader kl. 21 på kvällen) så testade vi fisket en bra bit efter sjön med både flugspön och haspelspön med spinnare. Vi insåg att idag blir det inte samma fångstrapport som dagen tidigare. Det blev endast ett par smånapp.

Fiskarna var helt enkelt inte på hugget. Lite snopna var vi trots allt eftersom vi hade hört så gott om stora harrar på upp till 60 cm. Nå det ska sägas att vi inte var på riktigt rätt plats där storharrarna skulle finnas, men lite mer action hade vi velat ha.

Dag nummer tre bjöd på en kort regnskur men lika varm dag som tidigare, så vi delade upp oss för att testa av så mycket som möjligt denna sista hela fiskedag. Jocke och Skåningen begav sig upp efter den berömda Pieskeströmmen med vadarbyxorna och flugspöna på jakt efter rödingarna i strömmen.

en öring i fiskereportage fantastiskt fiske i miekak i fisketidning

En guldöring på kroken

Jag och Björn ville testa av sjön vid campen med långedrag. Vi hann knappt ut med båten förrän Björnen tog en öring på 6-7 hekto och förväntningar steg ordentligt trots värmen. Det visade sig att på dagen var det den enda vi fick.

Vi tog en matpaus och inväntade kvällen och på kvällen hände det betydligt mer, vi fick ett flertal fina rödingar och öringar.

Precis samma som tidigare så avtog det när mörkret satte in, men vi var mycket nöjda med kvällen fångst.

Grabbarna som testade Pieskeströmmen kom in en halvtimme efter oss och hade haft en del action, men det var mycket smått i Pieseströmmen. Förklaringen vi fick var det låga vattnet och värmen och det verkade stämma in eftersom vi hörde det samma från dom andra flugfiskarna på campen.

Dag nummer fyra drog vi hela gänget ut och trollade, men här spelade vädret oss ett spratt. Till en början var det spegelblankt i 5-10 minuter för att sedan blåsa upp ordentligt med ett rejält skyfall som följd. Lite småblöta drog vi tillbaka till campen för att städa ur stugan och packa inför helikopterfärden tillbaka till Tjärnberg där helikoptern hämtar och lämnar av alla som vill till Miekak.

Sammanfattningsvis så kan vi varmt rekommendera alla att åka hit, en storslagen natur med trevliga värdar och en mysig camp med fiske för den som vill trolla, flugfiska eller kasta med vanligt spö.

tjärnberg i fiskereportage fantastiskt fiske i miekak i fisketidning

Det är jag som har varit bakom pennan.

Priset för en 4-dagars visit är nästan 6 tusen kronor per person, men det tycker vi att det var värt.

Ett tips är att satsa på en vecka istället så hinner ni med mer, det kostar bara lite mer eftersom det är helikopterlyftet som är den dyraste delen av trippen. Vi åker garanterat tillbaka hit nästa år testar av mer sjöar i Miekakcampen.

Text & Foto: Fantastiskt fiske i Miekak, Magnus Sjöberg


Tjegelva Dans Smultronställe

I detta fiskereportage, Tjegelva Dans Smultronställe i Fisketidningen visar Dan sin färdighet med nyinköpta Canon Powershot, öringen fastnar både på hans nymf och undervattensbilder. 

Den här eftermiddagen var oförglömlig nästan magisk, vi hade fiskat längs strömmen vid Tjegelvas inlopp, och sakta förflyttat oss norrut tillsammans med ett kungsörnspar, som skriade i högan sky så fort dom upptäckta vår närvaro.

något av den vackraste plats jag fiskat på i fiskereportage tjegelva dans smultronställe i fisketidningen fiskemagasinet.se

Tjegelvas inlopp

När vi gått ett par timmar och fiskat av strömmen, så fick jag ett infall att ta mig upp på en nacke som jag såg en del av på långt håll.

Som synes på den ena bilden så kom jag till något av den vackraste plats jag fiskat på i mitt 54 åriga fiskarliv.

Jag började vada ut lite försiktigt men upptäckte till min förvåning att det inte var djupare än låren på mig så jag kom åt fisken som alltid vakar på andra sidan.

Det är den öringen som syns på undervattensbilden tagen med min nyinköpta Canon Powershot. Tjegelva Dans smultronställe, helt enkelt.

det är den öringen som syns på undervattensbilden i fiskereportage tjegelva dans smultronställe i fisketidning

Läcker bild tagen av Dan med sin Canon Powershot

tagen med min nyinköpta Canon Powershot i fiskereportage i tjegelva dans smultronställe i fisketidning

Öringen har tagit på Dans nymf

 

 

 

 

 

 

 

Text & Foto: Tjegelva Dans Smultronställe, Dan Holmberg

 


Öringsrekord i Strömhult

I detta fiskereportage, Öringsrekord i Strömhult i Fisketidningen får vi följa med ett gäng grabbar på en av deras fiskeäventyr. 

Varje vår och höst är vi ett gäng på nio grabbar som åker till småländska Strömhult för att fiska och umgås. I detta vatten fiskar man grov regnbåge. Medelvikten brukar ligga omkring 3,5-4 kg. I vattensystemet finns även en liten unik stam av vildöring och i år skulle det bli öringsrekord i Strömhult.

Vildöringen är dock hyfsad sällsynt och brukar endast låta sig luras av någon i vårt sällskap varannan eller var tredje gång vi besöker Strömhult. Vikten på denna vildöring brukar pendla mellan 1-2,5 kg, i fjol våras fick jag en öring på 3,5 kg. Vilket var sällskapets största dittills.

Under denna resa hände det overkliga, ett mirakel! Sent en kväll skulle jag visa min kusin hur man fiskar med min speciella nattfluga. Det blev en lektion som varken jag eller han kommer att glömma. Efter ett par kast får jag ett för Strömhult kraftigt men vanligt hugg. Strax därefter känner jag hur mitt myggspö i klass 3 som är tacklat med 0,20 tafs kränger ovanligt kraftigt, det nästan bågnar enda ner i handtaget och de hörs tunga och kraftiga plask utifrån mörkret.

Det är kolsvart ute, jag tänder pannlampan för att försöka se vad som händer. Fem meter från stranden får vi se en 90 cm lång varelse vältra omkring i ytan, adrelanlinet börjar pumpa och jag utbrister:

- Det är en 8 eller 10 kilos ”Jiihooo”, kusinen skrattar och jag drillar för kung och fosterland mellan buskar, grenar och hala stenar. Tankarna for i huvet…. vilken megaregnbåge, den här måste jag få upp, bara den inte sticker ut mot ön och kör sönder tafsen kring stenar som dom brukar göra.

Kampen fortsätter, fisken stångar hårt men håller sig i närområdet, märkligt.. funderar jag. Kusinen ropar till några av de andra som just rensar sina fiskar:

- Kom och kolla Tompa har krokat på ett riktigt as. Grabbarna samlas, jag tänder pannlampan och det uppstår ett jubel. Jag tänker igen…. den här fisken får jag inte tappa, mitt myggspö får jobba som aldrig förr, hoppas tafsen håller. 0,20 nu är man inte kaxig.

hela 6,3 kg i fiskereportage öringsrekord i strömhult i fisketidningen fiskemagasinet.se

Thomas Öhman visar stolt upp megaöringen som togs på klass 3 spö

Till slut har jag lirkat in fisken till stranden och kan göra ett håvningsförsök. Då ser jag verkligen hur stor den är och tänker, oj vad stor den! oj oj OJ! Det är en riktig bumling!! Det första håvningsförsöket misslyckas. Jag darrar, lirkar och trixar… nu då!

Jag doppar min lilla håv för andra gången och med en snabb rörelse ligger halva fisken däri, stjärten hänger på utsidan, den får inte plats. Jag skrattar …. otroligt vilken firre!! Puhh men va skönt, jag har den i alla fall i håven.

Jag tar tag om den otroligt kraftiga stjärtpolen för att fisken inte ska kunna kränga sig ur min lillhåv och ser till min förvåning att det inte är någon jätteregnbåge.. utan en MEGAöring. OTROLIGT! Jag skrattar igen, jag har alltså fångat en osannolikt stor öring från den lilla unika stam som finns i Strömhult.

När vi varsamt väger fisken tynger den vågen till hela 6,3 kg. Fantastiskt! Vilken lycka, vilken dag, vilken fisk. Vi tar ett par bilder när jag krokat loss den så upptäcker jag ytterligare en fluga i fiskens mungipa, kroken är rostig, kanske ett par veckor gammal och det hänger 20 cm tafs kvar i den, någon har haft på den och fått linbrott. Jag släpper fisken och den simmar lugnt tillbaka i det nattsvarta småländska skogsvattnet.

Efter jag pratat med Robban, som driver Strömhult så får jag reda på att jag med denna praktfisk slagit Strömhultrekord på öring och att han själv inte visste om att det fanns öringar av denna kalliber i hans vatten. Nu vet vi alla att det faktiskt gör det hur otroligt det än låter. Någonstans i dammen simmar alltså denna vackra drömöring som skänkte mig en fiskeupplevelse som jag kommer att bära med mig resten av livet.

Text & Foto: Öringsrekord i Strömhult, Thomas Öhman

Fiskemagasinet.se

Din interaktiva fisketidning på webben.

"för Fiskare, av Fiskare"

Fisketoppen

Skicka in ditt bidrag till fisketoppen.

Det finns flera vackra fiskar i kategorierna; lax, öring & gädda.

Fiskrecept

Här hittar du massor av goda recept.

Gubbröra på hårdbröd är aldrig fel.

Smaklig Spis!!

Foton

Skicka in ditt bidrag så kan många ta del av din fiskelycka.

Månfas

Klicka i menyraden på månfasen så hittar du även huggtabeller för aktuell månad.


Månfas

Soltider

Här kan du kolla solens uppgång och nedgång i Sverige, det är bara och välja ort så får du fram aktuell data.